.

Nu blir det djupt och svårt här ett tag.

Har tankat ner massor av The Tallest Man on Earth och bombar min hjärna med hans sorgsna röst. Vilket känns bra, men ja. Sorgligt. Jag blir sorgsen ibland. Visserligen beror det nog på att jag är så naturligt lynnig, men det gör det inte mindre jobbigt för det.
Åh, all denna kletiga ångest som bara sitter fast på insidan som olja. Svart och äcklig. Den här ångesten, som aldrig ger med sig, sitter ju i hela kroppen. Den fastnar i mina muskler så det gör ont, den fastnar i hjärnan så att jag gråter och den fastnar i hjärtat med ett dovt dunkande som egentligen ska innebära att allt är bra, att hjärtat slår och att man lever. Men jag lever bara, utan att allt är bra. Utan mening att leva, utan orsak att dö, som käre Anton sjunger (Anton Kristiansson, "Ingen Tror På Kärlek" för er som är musikaliskt efterblivna).
Nä fyfan. Ibland så känns det ändå som om jag bara sitter av tid genom att vara vid liv.
Det läskigaste är ju på nåt sätt att allt kommer kännas som vanligt, aka bra imorgon. Jag svänger så fort framochtillbaka att jag blir utmattad, och det är ju det som komer döda mig i slutändan. Jag kan inte lita på mitt humör för en enda sekund, för det ändrar sig för fort och håller inga löften över huvudtaget.
Jag behöver en vän som vill dö för mig, som slåss för mig och som vill rädda livet på mig.


i allafall.